*Lindsons blogg*

Det är inte alltid lätt att se det vi inte ser, vi ser oftast bara oss själva och inte dem som finns runtomkring, tror att vi svenskar är en bunt hopplöst egotrippade idioter som det är jävligt synd om,
tjaa detta börjar ju snyggt!! =0)

Detta börjar redan i barna åldern, vi har alla hört uttrycket : alla har men inte jag! eller : alla får men inte jag.

Redan där håller vårat system på att braka åt helvete, man behöver ju bara ta att sätta igång nyheterna på tvn för att förstå att det inte riktigt stämmer men hur svårt är det då inte att stå emot ett par tindrande barna ögon? De flesta av våra svenska barn är bortskämda och vet inte hur bra de har det.

Vi borde lära våra barn att inte jämnföra sig med de som verkar på ytan ha det lite bättre, vi borde lära dem ödmjukhet och förståelse för dem som inte har det lika bra. Och få dem att förstå att kärlek inte kan gemnföras med saker du kan ta i.

Vi borde alla lära oss att se det positiva i det negativa och inte det negativa i det positiva, det kan oftast ha varit värre än det är.

Jag talar av egen erfarenhet då jag inser att även jag uppskattar fel saker och är bitter för sådant jag borde kunna lära mig se från ett annat perspektiv.

Jag var bitter i min uppväxt för att jag blev slagen som barn för saker jag knappt visste att jag gjort. När jag istället borde uppskatta att jag var frisk och faktiskt blev sedd och hade möjligheten att flytta när jag fyllt 16. Jag lärde mig även att ett barn inte förstår bättre genom att bli slagen.

Jag blev även väldigt bitter när min minsta lilla friska bebis fick svåra järnskador vid födseln, när jag egentligen borde uppskatta hans överlevnad och glädjen han bringat våran familj.

Jag blir bitter när barnen skriker bråkar och slåss, när jag egentligen borde uppskatta att de faktiskt KAN skrika och bråka, det kan ju inte minsta. 

Jag blir bitter när mannen tjatar om sex, när jag egentligen borde uppskatta att det faktiskt är mig han vill ha det med.

Jag mådde dåligt för att jag var kraftig, men på alla kort var jag glad?

Jag blev mindre men själförtroendet blev mindre pga allt skinn som blev över.

Jag är lycklig när fredagen kommer och alla får vara hemma och mysa, men jag blir ledsen och sårad över att de insatser man gör inte uppskattas eller syns.

Jag känner mig glad och nöjd när måndagen kommer och mannen går till jobbet och barnen till skola och dagis, då jag egentligen borde uppskatta att de kommer hem igen.

Jag hör folk runt omkring mig som klagar över ett eller två barn om bråk, sömnbrist och tjuriga ungar.

Så vitt jag vet finns det inga barn som föds tjuriga det är vi föräldrar som bär ansvaret här och jag vet av egen erfarenhet att vi är nog litte slappa och ger med oss för lätt, barnaögon är förädiska.

Vi borde kanske istället uååskatta och ta reda på varför det blev så här, ett tjurigt barn kanske bara vill ha lite uppmärksamhet, eller kanske vet att det ofta får sin vilja igenom, för att vi föräldrar inte orkar säga nej en tionde gång.

VÅRA BARN ÄR OFTAST EN SPEGELBILD AV OSS SJÄLVA EN SORTS REFLEKTION!!

Man blir bitter när pengarna i plånboken börjar ta slut, istället för att uppskatta och prioritera bättre.

Den fina damen med silicon tuttar lösnaglar och lösögonfransar blir bitter när en nagel går av, i stället för att ta av sig denna mask hon bär och uppskatta världen vi lever i, börja andas och och ta tag i problemen. Hon döjer sin egen utstrålning och auktoritet och ingen ser denna människa för den hon egentligen borde vara.

Den stackars mamman som sliter hund för att ekonomin ska fungera och att barnen ska ha mat på bordet, borde sätta sig ned och fundera på vart glädjen har tagit vägen och oftast är det väl så att vi kan lära våra barn att uppskatta det lilla.

Sen har vi mannen förståss som vill ha det dyraste, senaste häftigaste prylen på marknaden just nu, och deppar nästan ihop om det inte går igenom, istället för att uppskatta att tvn fungerar trots allt och att bilen faktiskt rullar och att det faktiskt inte är så mycket som skiljer en mobiltelefon från en annan. 

Men det är ju faktiskt ganska häftigt med telefonerna nu för tiden, man kan nå nästan vem som helst nästan när som helst.  ;)

Tillbaka till mig själv, sitter i mitt skrivande ensam i köket, minsta sover middag, mannen arbetar barnen är i skola och på dagis, och jag gör fel så som alla andra men jag börjar få rätsida jag med.

Jag uppskattar givetvis tystnaden jag med, dum vore jag ju annars med 4 barn i huset och två hundar.

Men jag inser också att jag med jämna mellanrum kastar blickar mot klockan och väntar på att hon ska bli två så att mannen och barnen kommer hem igen, jag vet också att skulle någon av dem bli det minsta försenad så skulle jag bli väldigt orolig.

Ett tomt hus ger inte samma trygghet som ett hus fullt av ungar som skrattar, skriker, bråkar och slåss, dom växer upp dom med och blir förhoppningsvis föräldrar som sitter och klagar på allt och lite till.

För vad skulle vi annars ha att prata om med varandra?
Om solen alltid skiner så skulle jorden torka ut.  och om vi går omkring i ett lyckorus genom livet så skulle vi inte lära oss ett dugg (+ att folk skulle nog tro att vi var narkotika påverkade =0))

Tårar är till för att läka våra sår, bitterhet lär oss att förstå, ont ska få oss att fatta att det kunde gjort ondare.

Om mannen fortfarande kommer hem så är det nog inte så farligt ändå, om barnen skrattar åt våra misstag och brister så ska vi visa förståelse för deras.

Livet går vidare, vi har det ju fint, de finns de som uppskattar mindre.

LÄR DIG KONSTEN ATT UPPSKATTA,   det ska jag.    


 

Sitter i lugnet, när Lowe sover middag och tänker över mitt liv och vem jag är. Ja ni som känner mig vet att jag e ingen djuping precis men ibland tänker man efter lite grann...
Jag uppfostrades i en moderat familj där min egen mor talade om för mig nästan varje dag hur fet och ful jag var, och att jag aldrig skulle hitta någon som ville ha mig mm. Sånt tar tid att jobba bort =0)
Där blev man också slagen hårt om man inte gjorde exakt som föräldrarna tyckte eller om mamman i själva verket hade haft en dålig dag på jobbet. Ja man ska inte klaga visst hade vi fina stunder i familjen också, men tyvärr är det inte dem man minns. =0(  Nu när jag har tappat en hel del gamla kilon av mitt gamla liv så stiger självkänslan och man känner att man duger egentligen precis som man är, vare sig man e tjock eller en bit mindre. Min man älskar ju mig och mina barn tycker att morsan e precis lika crazy som vanligt,(kanske lite mer =0))  Och mina få vänner hoppas jag att de tycker att jag håller fortfarande..
Men vem är jag egentligen, ok jag kanske e den flummiga bruden som sitter på köksgolvet en lörda kväll och målar oavbrutet iförd string och svärfars stora skjorta medans jag sippar på ett glas rött till musik och skratt från barnen i bakgrunden. Men jag är också den som har haft turen törs jag säga att ha fått ett barn med stora funktionshinder, visst är det ledsamt det är det, men jag har lärt mig så otroligt mycket av det, har liksom efter 33 år hittat mitt kall här i livet.  Att få jobba med honom och åt honom gör att jag inte letar längre, funnit ut att det fina här i livet bygger på att förså varandra och dela glädje och sympati.  Nä usch vad jag tjatar men fasen vad länge sedan jag bloggade kände att det liksom var dax. =0))

Om två dagar och ett år bakåt i livet föddes våran söta kille. Vi gav honom ett namn som bara kom till oss när vi såg honom för första gången. Detta året har vi fått lära oss grundligt vad Lowe dvs love betyder, Lowe för oss betyder gränslös kärlek till det barn vi alltid oroar oss för, det barn som ändrat på hela våran livssituation och våra möjligheter i livet och inom  familjen. Som jag alltid svarar när någon frågar hur det är: -Mår Lowe bra, då mår hela familjen bra, när Lowe ler, då ler hela världen. Vi har haft ett tufft år för oss alla, många tårar har fällts, det har funnits flera stunder när han vacklat på gränsen emellan.............
Vad är det folk brukar säga? -Det som inte bryter ner en, stärker en...
Vi tror att Lowe blir en stark kille med stor aptit på livet..
Vi vänder på det: hur många får lära sig vad ordet Lowe/love står för? 
Hur många är det som tar för givet när ingenting egentligen kan tas förgivet?
Lowe ger oss en möjlighet att lära oss mer än vi någonsin kunnat anat, att finna sig själv, sina styrkor och sina gränser, och det lilla som får jorden att snurra och hjärtat att slå.
Men, det finns ett stort MEN!!   Hade vi inte haft så fin "backup" som vi faktiskt har, så hade ingenting alls snurrat på. Man kan säga, att det faktiskt är så att det är mina svärföräldrar som ger oss möjligheten att ha ett så speciellt barn som vi faktiskt har. Hade vi inte haft dem, hade nog ingenting fungerat när vi plötsligt bara måste fara till sjukhuset.
Alla gånger vi bott på sjukhus, långa perioder med anfall eller de månader han skrek hjärtskärande dygnet runt pga fel medicinering.
När jag var 16 år var jag självständig, jag tror jag klarade allt, livet var lätt, egen lägenhet, egna räkningar, egen tvätt.  Idag är jag 32år, gift  och mamma till 4 goa ungar, men jag skulle absolut inte klara en vecka utan mina underbara svärföräldrar.  

Tack för att ni hjälp oss så otroligt mycket under Lowes första år och tack alla ni andra som har funnits där lyssnat och stöttas oss.
  
Kan bara säga:          VI LOWE ER!!!

♥Bestämde mig för att ta en helkväll med min bästa väninna för ett par dar sedan, och sitter nu i efterhand och funderar på vad ordet helkväll betyder, tror att vi slog någon sorts personligt tonnårs-rekord när jag tittade ut och det REDAN var ljust ute. Klockan hade hunnit bli halv åtta på morgonen och det var liksom strax dax att ställa fram frukosten till barnen... Oj oj oj! Sicken jäkla tur att jag har Anders, efter att ha vilat lite ute under bar himmel med ÖSREGN, kunde jag få sova ett par timmar i min lite varmare och mindre blöta säng. Min kompis blev kvar där på vår lilla camping plats men hon hade ju roffat åt sig den bästa platsen som var skyddad av tak, hmmm.....  Man undrar ju så här i efterhand vad lite vin kan göra med människan, men är tacksam att jag inte hade tafsat på tattueringsapparaturen eller målat på väggarna denna gång. Men vi fick stora planer på att bygga om uteplatsen. Har ju sovit in den nu så då måste vi ju korrigera det som inte var så bra. Men det får vi nog göra över en flaska vin  KANSKE...  Men vilken jäkla trevlig kväll vi hade!!!!!♥

Suget efter att blogga har kommit igen, problemet är bara att för tillfället kommer jag inte på ett dugg att blogga om. Jag är nog så jäkla lycklig man kan bli just nu, nygift + ekonomin snurrar som den ska igen. Barnen är friska, lilla lowe tillåter att vi tar ut honom emellanåt. Solen skiner Ida e på läger Emil åker inlines, golle går omkring o styr hela världen tror jag =0).....   Det finns bara en liten  liten pytteliten skitsak som stör mig, och det största problemet är egentligen att jag inte får störa mig på detta. Jag har faan ingen jäkla rätt alls att tycka som jag gör, för det e fel FEL FEL FEL.... Faan jag tror jag ska försöka laga lite mat till kidsen istället, men det e ju så vaaaaaaarmt. Hur som helst stör er inte på skitsaker var aldrig avundsjuk, låt livet snurra o var glad, SOLEN SKINER JU, vi förväntas vara glada LEEEE!!!!!!!!!!!!!!

Att veta att man har hittat den rätte är ju ganska svårt, men efter att ha delat lägenhet och levt ihop med två andra män innan anders så måste jag nog ha hittat rätt till slut.
Vi har gått igenom så mycket  tillsammans vi två och jag tror att allt som har varit jobbigt bara har stärkt oss. Det som är konstigt egentligen är väl att vi aldrig har haft något storbråk, det brukar man väl ha nån gång, bara lite gnäll och det är väl jag som står för det =0) . Anders han är mer typen som säger - jaja, suck!!!  sen ids man liksom inte gnälla mer man får ju liksom ingen respons... Det e nog bra!!  Första gången vi träffades så tänkte jag, honom ska jag ha det är nu ca åtta år sedan, då hängde min kompis runt halsen på honom och kallade han för sin nallebjörn, det kunde hon ju glömma sen, hihi.....   Men det tog ett par år innan vi beslutat oss för oss.. Vi har blivit förföljda av ett ex som just då hade problem, vi har kämpat i en vårdnadstvist i två år, med jobbiga möten.  Vi hade en jobbig hyresvärd efter oss ett tag, ekonomiproblem. Första barnet fick en plexusskada i axeln, andra barnet var ju lilla Lowe vilket innebar att hela världen har blivit upponervänd, + att den lilla stackaren svävat mellan liv och död redan två gånger fast han knappt är 8 mån. Vi blev utsatta för ett brott i vårat eget hem dvs mordbrand. Och min älskade farmor dog i början på vårat förhållande, trots allt detta funkar vi fortfarande.  Varje gång han jobbar fm tittar jag på klockan vi två och räknar minuterna tills han kommer hem, varje gång han jobbar em tittar jag på klockan vid 22 och bara längtar, kan man vara kär fortfarande??? Det e frågan, helt fantastiskt tycker jag som e van bråkiga förhållande.  Jag tror trots sömn problem,  trots barnaskrik, epelepsianfall, dålig ekonomi,mm  så har jag nog hittat rätt ändå.

Guuud vaaaad jaaaag ÄLSKAR  DIG  ANDERS.............

De flesta av oss får barn, de växer upp, sen träffar man någon som nyss har fått bebis, så gosar man lite och så e man sugen på bebis igen.....  Alla utvecklas de olika vi jämför om barnen är sena eller tidiga, och vi skryter som bara den över våra vackra barn, VAD DOM KAN!!!!  Det har slagit mig många gånger sedan lilla Lowe föddes, att jag önskat att alla läkare har fel, jag har varit ledsen över att han inte är normal, men egentligen vad är NORMALT för något?????  Det som är normalt för mig är antagligen inte normalt för dig, så egentligen är bara ordet normalt bara något påhittat och  onormalt...  Tror det är bara för att människor ska kunna jämföra fel och brister med varandra för att vi ska kunna tro att vi är lite bättre än den som sitter brevid eller grannen tvärs över...
Vilket spår jag kom in på denna gången, skulle ju bara SKRYTA lite om min son, det får man....  Alla ni som har en bebis som växer upp och utvecklas lika fint som alla andras, jag kan bara säga så här, min kille  är snart 8 mån och jag GOSAR BEBIS fortfarande  =0)   !!!!!!!

Diagnoser, är det alltid så himla bra???  Livet är frid och fröjd lite trassel men vadå det har väl alla med nått mer eller mindre,man behöver väl inte dra några slutsatser för det.
Förr så växte alla upp på olika sätt en del var kass på att simma, en del hade svårt att läsa en del var bara allmänt jobbiga och störiga, men va fan alla växte vi upp och blev hyfsat trevliga ändå.  Flera av oss lever tillsammans med någon, många av oss har barn,,,,, barn ja där börjar det ju om.

Menar bara att trots att man sällan ställde diagnoser förr så blev vi vuxna i allafall.  Så varför trassla till det me dagens ungdomar, kan de inte få vara unga lyckliga glatt ovetande om alla konstiga saker, termer diagnoser.
Slippa sorteras in i ett praktiskt -AHA!! fack....  Jag blir så less.........

Men o andra sidan finns det ju mer hjälp att tillgå nu för tiden, så att svåriheter kan kringås och att inlärning inte alltid behöver se ut som den har gjort i alla tider... ALLT FÖR ELEVEN..

Vet inte vad som e rätt och fel längre, men har svårt för att ta till mig att ett friskt barn skulle behöva någon form av medicin för att saker och ting ska gå lite lättare...

Hmmmmm!!!!! jag får fundera vidare.... SUCK!!!!! 

Finner det hela fantastiskt roligt, när folk tycker att jag är lite jobbig.
Denna stolen fick vi i dag av habiliteringen, väldigt efterlängtad var den eftersom att mata en kille med hjärnskador visade sig vara svårare än att få i katten avmaskningstabletten. (vilket var jäkligt svårt).
Men när jag spännt fast grabben och det står tre stycken av habilitringspersonalen och tittar på, så brister jag ut i ett sånt där opassande GAPSKRATT!!! Och säger nu ser han ju ännu knäppare ut än förut!! Så möts man av undrande blickar som säger liksom hur illa funtad e du, men det säger dom ju inte förståss, istället tittar de snällt på en och säger -tycker du???  Lyckas hålla tillbaka det jag snabbt skulle svara, och säger i stället med olympiskt lugn - det här blir nog bra ska ni se.....

Om han var lite cp innan så ser han ju i allafall inte mindre cp ut i stolen, förlåt alla som tar illa vid sig av ordet, jag har blivit lite avtrubbad sen Lowe kom till världen...  

Alla små bebisar har en period när de precis börjar skratta så att det kluckar så där gulligt, ni vet.
Lilla bebis Lowe har fast att hän är strax över sju månader, inte riktigt nått ända fram, tyvärr. Vi säger väldigt ofta - Nä men titta!! -Nu skrattar han!!!  Men det han egentligen gör är att le väääldigt stort och gör något slags Aaaaa ljud.. Det är ju hans skratt liksom och det har vi ju godtagit eftersom han är väldigt sen i sin utveckling.

Så gick vi och la oss igår jag och Anders, vi ligger länge och småpratar om det mesta runt om kring oss, så insåg vi att klockan tickar aldelens för fort och om vi ska hinna sova något innan Lowe ska nattäta så måste vi sova nu!!!! Vi släcker, vänder och vrider oss så där man gör när det är typ omöjligt att sova bara för att man måste. Så precis när vi nästan somnat, så hör vi, VÄRLDENS GULLIGASTE KLUCKANDE nedan för min säng, kastar mig fram och tänder lampan för att försäkra mig om att det inte är något mystyskt epelepsianfall, men där ligger han sovande med världens leende.

Helt underbart, killen drömmer om något som tydligen är jätte roligt, nu orkar man lite till igen, snacka om extra krafter,   eller helt enkelt  GODIS FÖR HJÄRTAT.

Liten kanske han blev men fortfarande fin, funderar på om jag inte ska ta mer?!!

Att fara fattig och önska sig en ny hund, kan innebära problem, då en rasren hund nu för tiden ligger på mellan 10-20.000:-  KUL!!!  Så mitt i våran totala penga-katastrof (för att försäkringskassan krånglar helvete) så fick jag för mig att jag ska ha en hund..... Ekonomiskt ohållbart, Laban behövdes ändå göras ren och få vinterpälsen bort borstad... HIHIHIHI!!

TRIMMMMMER....  O VIPS!!  HAR JAG NU MERA EN LABRADOR I STÄLLET FÖR EN GOLDENRETRIVER...

Han skelar kanske, men glà è han...