Självbiografi, tror jag det hette!!
Sitter i lugnet, när Lowe sover middag och tänker över mitt liv och vem jag är. Ja ni som känner mig vet att jag e ingen djuping precis men ibland tänker man efter lite grann...
Jag uppfostrades i en moderat familj där min egen mor talade om för mig nästan varje dag hur fet och ful jag var, och att jag aldrig skulle hitta någon som ville ha mig mm. Sånt tar tid att jobba bort =0)
Där blev man också slagen hårt om man inte gjorde exakt som föräldrarna tyckte eller om mamman i själva verket hade haft en dålig dag på jobbet. Ja man ska inte klaga visst hade vi fina stunder i familjen också, men tyvärr är det inte dem man minns. =0( Nu när jag har tappat en hel del gamla kilon av mitt gamla liv så stiger självkänslan och man känner att man duger egentligen precis som man är, vare sig man e tjock eller en bit mindre. Min man älskar ju mig och mina barn tycker att morsan e precis lika crazy som vanligt,(kanske lite mer =0)) Och mina få vänner hoppas jag att de tycker att jag håller fortfarande..
Men vem är jag egentligen, ok jag kanske e den flummiga bruden som sitter på köksgolvet en lörda kväll och målar oavbrutet iförd string och svärfars stora skjorta medans jag sippar på ett glas rött till musik och skratt från barnen i bakgrunden. Men jag är också den som har haft turen törs jag säga att ha fått ett barn med stora funktionshinder, visst är det ledsamt det är det, men jag har lärt mig så otroligt mycket av det, har liksom efter 33 år hittat mitt kall här i livet. Att få jobba med honom och åt honom gör att jag inte letar längre, funnit ut att det fina här i livet bygger på att förså varandra och dela glädje och sympati. Nä usch vad jag tjatar men fasen vad länge sedan jag bloggade kände att det liksom var dax. =0))
Jag uppfostrades i en moderat familj där min egen mor talade om för mig nästan varje dag hur fet och ful jag var, och att jag aldrig skulle hitta någon som ville ha mig mm. Sånt tar tid att jobba bort =0)
Där blev man också slagen hårt om man inte gjorde exakt som föräldrarna tyckte eller om mamman i själva verket hade haft en dålig dag på jobbet. Ja man ska inte klaga visst hade vi fina stunder i familjen också, men tyvärr är det inte dem man minns. =0( Nu när jag har tappat en hel del gamla kilon av mitt gamla liv så stiger självkänslan och man känner att man duger egentligen precis som man är, vare sig man e tjock eller en bit mindre. Min man älskar ju mig och mina barn tycker att morsan e precis lika crazy som vanligt,(kanske lite mer =0)) Och mina få vänner hoppas jag att de tycker att jag håller fortfarande..
Men vem är jag egentligen, ok jag kanske e den flummiga bruden som sitter på köksgolvet en lörda kväll och målar oavbrutet iförd string och svärfars stora skjorta medans jag sippar på ett glas rött till musik och skratt från barnen i bakgrunden. Men jag är också den som har haft turen törs jag säga att ha fått ett barn med stora funktionshinder, visst är det ledsamt det är det, men jag har lärt mig så otroligt mycket av det, har liksom efter 33 år hittat mitt kall här i livet. Att få jobba med honom och åt honom gör att jag inte letar längre, funnit ut att det fina här i livet bygger på att förså varandra och dela glädje och sympati. Nä usch vad jag tjatar men fasen vad länge sedan jag bloggade kände att det liksom var dax. =0))
Kommentarer
Postat av: B2
Vilken söting! Och vilken underbar tur att han har en sån fantastisk mamma med sånt djup i sitt hjärta där det finns plats för alla.
Kramiz på dig
Trackback
